Den danska författaren Lone Aburas har producerat fyra romaner och en femte som etiketteras ”politisk monolog”. Dess svenska titel är ”Det är jag som talar (Räkenskapens timme)” och utkom på svensk för ett år sedan. Boken är inte mer är drygt 20 sidor lång, men det räckte för att ro hem ett av Danmarks mest prestigefyllda priser; Montanas litteraturpris.
 
I boken går Aburas till hårt angrepp på den rasism hon menar sitter i det danska gemytets alla väggar, alla skrymslen. Och det också i de priskommittéer som belönar litteratur där hon exemplifierar med att den enda av hennes tidigare romaner som genererat priser och nomineringar är den som handlar om ”en arabisk pappa och hans grillbar”, ”Føtexsøen” (2009), en delvis självbiografisk och dråplig roman om uppväxten i ett dansk-egyptiskt hem.
 
Därefter har hon gett ut romanerna ”Den svære toer” (2011), en kollektivroman från Köpenhamns förorter, den humoristiska ”Politisk Roman” (2013) som kommer ut på svenska i år, ”Det kommer til att ske” (2016) som är ytterligare en dråplig berättelse med svärta om att hämnas en dålig barndom genom skrivande.
 
Och nu alltså som femte bok – en politisk pamflett – i stil med retoriken i det som under sovjeteran gick under beteckningen ”agit-prop”, agitation-propaganda. Rakt på. Dessutom prisbelönt av det danska litterära etablissemanget. Hur går det ihop? Går det att vara samhällskritisk författare i Danmark? Och måste man iså fall skriva pamfletter som det ryker om?
 
Om det, humor, svärta och drivkrafter talar Lone Aburas med den svenska översättaren, dramatikern och poeten Marie Silkeberg som också är prisbelönt för sin diktsamling ”Sockenplan, säger hon”.