Optimisten och pessimisten

– två perspektiv på klassiska traditioners framtid

På Curious Classics möter ni inte bara internationella stjärnor från världens olika musikscener utan också stora namn inom internationell forskning och debatt kring musik. Två av dem heter Michael Church och Theodore Levin. De har båda gjort betydande insatser för dokumenterande, spridande och bevarande av andra klassiska musiktraditioner än den västerländska. Men de drar delvis olika slutsatser av sina respektive arbeten.

Under lördagen dyker de upp live på festivalen i form av samtal och föredrag. Nedan följer en liten försmak i form intervjuer Mikael Olsson Al Safandi gjort med dem. Längre fram följer också en sammanfattning av en artikel Michael Church skrivit i brittiska The Guardian om hoten mot de klassiska traditioner ni kommer kunna lyssna till under Curious Classics-dagarna.

Church – stridbar redaktör och pessimist

Michael Church är journalisten som blev i det närmaste aktivist i syfte att försvara de klassiska musiktraditioner som levt i skuggan av den västerländska. I alla fall för oss i Europa. Parallellt med att ha verkat som konst-, litteratur- och musikkritiker för de största brittiska tidningarna reste Church under mer än 15 år runt i världen och rapporterade om och spelade in traditionell musik. 2015 utkom boken han kämpat med i flera år; ”The Other Classical Musics – Fifteen Great Traditions”. I den har Church uppdragit åt en lång rad experter att, så begripligt det går, beskriva världens största klassiska musiktraditioner i ord. Jag får tag i Michael Church efter en dag på jobbet som musik- och operakritiker på The Independent i London.
- Det blev en prisbelönt bok. Till slut. Är du nöjd?
- Njae, det finns en stor brist med den, en lucka och den heter Korea. Om jag skulle skriva om boken skulle Korea vara med. Det finns en musikalisk tradition där som definitivt förtjänar ett kapitel.
- Då finns material för en bok till – men varför tyckte du att den här var så viktig att göra?
- Under 90-talet gjorde jag reportage om och inspelningar av lokal musik jorden runt ända tills BBC World service stängde ner sin kulturredaktion. Det var ett idiotiskt misstag de gjorde, men det hade gjort mig verkligt engagerad i olika musiktraditioner. Samtidigt exploderade plötsligt på 90-talet det som kom att kallas ”världsmusik”.  Det var en fras som skapats av reklamfolk, ett begrepp som de kokat ihop för att sälja CD-skivor. Jag blev mer och mer irriterad på det här begreppet världsmusik för det kom att stå för bara en viss sorts musik, den som anpassats för att tillfredsställa västerländska skivbolag. 
Världsmusiken hade stora resurser för marknadsföring, medan genuina lokala musiktraditioner, som helt saknade stöd, inte fick något erkännande i väst. Så jag skrev en rad artiklar som attackerade det internationella brödraskapet bakom ”världsmusik”-genren. Jag hävdade att det var kommers som drev förespråkarna för världsmusik och inte ett genuint engagemang för musiktraditioner. Jag blev deras fiende nr 1 då (skratt). 
- Och det ledde till bokprojektet?
- Ja, jag hade blivit medveten om de många, olika klassiska traditionerna och blev också irriterad på mina kollegor inom kritikerkåren som ansåg att andra kulturers musik var av lägre rang. Den var ju bara folkmusik som inte på något sätt gick att jämföra med vår västerländska klassiska tradition. Så min upprördhet över den koloniala attityden ledde mig till arbetet med projektet att kartlägga profilerna för de största musiktraditionerna i världen som alla är att betrakta som klassiska.
Sen drevs jag också av nyfikenhet på vad som skulle dyka upp om man kunde jämföra alla de större musiktraditionerna. Och där dök faktiskt upp långt fler likheter än jag kunde tänka mig.
- Vilka då?
- Ja, en av dem var systemen för modalitet. Europa fick ett system för systematisk notering vilket möjliggjorde för oss att bygga de här fantastiska katedralerna av ljud inom klassisk musik men också omöjliggjorde den typ av modalitet som är så vanlig i andra kulturer. De flesta andra musiktraditioner är modala till sin struktur.
Den andra slående likheten mellan traditioner är att de flesta av dem är beroende av improvisation. Det är ett mycket, mycket utbrett sätt att spela musik på. Kontrollerad improvisation är basen.
- Du skriver själv i boken att det faktum att ni under arbetet upptäckt så många likheter att det leder till slutsatsen att musik precis som språk kokar ner till några få mycket enkla regler, en musikens grundgrammatik?
- Ja, det blev liksom uppenbart. Sonaten som form eller variationer på ett tema finns tex i alla traditioner runt om i världen. Den musikaliska formen ”svit” som blir vanlig under den västerländska barocken är i högsta grad en arabisk musikform. Alla former inom musik har alltså motsvarigheter replikerade över hela världen. 
- Av boken, och av artiklar du har skrivit, framgår att du har en mycket stor oro för det du kallar hoten mot traditionella klassiska musiktraditioner?
- Ja, det finns olika typ av hot. Det största hotet är den globala popens segertåg över världen. Den förstör lokal, ursprunglig musik överallt. Det pågår hela tiden. Vi förlorar musik.
- Vad är orsaken till det? Kommersialisering?
- Ja, just det. Förutsättningen för att en lokal musiktradition ska kunna växa och utvecklas är tid, lång tid, långa cykler. Det måste vara en tradition som är rotad i det samhälle där den existerar och växer ur. Musiken måste ha en social funktion just där och det måste spegla någon slags delad värdering. Den måste vara en delad angelägenhet lokalt som växer organiskt ur de här förhållandena. En tradition kan inte växa snabbt. Men å andra sidan kan den utplånas väldigt snabbt. Om till exempel den traditionella, naturliga publiken bor på landet och den befolkningen flyttar till städerna så kommer de att vilja lyssna till en annan sorts musik.  Det är vad som händer på många ställen i världen idag, hela tiden.
Men det som ändå görs idag då, alla dessa fantastiska musikmöten över kulturgränser, där musiker från olika traditioner möts och skapar nytt – är inte det en motkraft? Något som gör att också lokala musiktraditioner också får ny publik?
Det förändrar inte att lokal, ursprunglig musik är i farozonen överallt. Sk ”fusionsmusik” är bara ett slags konstruktioner av några få individer, de är artificiella konstruktioner. Det är inget som växer naturligt ur en social kontext. Fusionsmusik har inte möjlighet att överleva. Den saknar de rötter som ger den näring.
- Men musik har ju alltid utvecklats tack vare innovationer, förändrade sociala förhållanden, nya kontaktytor genom migration mm.  Är inte det vi ser idag också delvis en helt naturlig utveckling av våra olika musikaliska traditioner?
- Jo, delvis är det en naturlig process, men hastigheten i förändringen är idag så hög att den inte tillåter musiktraditioner att förändras organiskt på samma sätt som tidigare. Etnomusikologer är idag tex mycket intresserade av så kallad urban musik. Jag kan förstå varför forskarna är så entusiastiska men urbana trender kommer och går mycket, mycket snabbt. De kommer och de går inom loppet av ett par år. 
Det är något totalt helt annat än folkmusik och traditionella klassiska musikstilar som utvecklas under hundratals år och liksom skriver in sig i hjärtat hos de människor som lever i delad sociala gemenskap. Jag får aldrig den känslan när det gäller samtida urban musik. Det är som kortlivade moden som klädstilar och dansstilar. Du måste hitta den senaste ”grejen” inom musik precis som det senaste inom kläder. Och när musik blir en modeaccessoar, ja, vad har musik blivit då? 
- En musikalisk utveckling driven av kommers? 
- Just så.
- Men kan inte själva vakthållandet av gamla traditioner, att ständigt bevara ett specifikt arv också vara ett problem? Något som gör musiken till museiobjekt? Som inte längre talar till den samtida människan?
- Musik för museer…ja, folk brukar använda den typen av skällsord för det jag håller på med, att det är musik som inte har ett eget liv. Att den överlever tack vare konstgjord andning. Men visst finns det en sådan risk du talar om, att musik reduceras till döda museiföremål. Ett exempel finns i Uzbekistan där den traditionella klassiska musiken, shashmaqam, började överföras till notskrift av den sovjetisk-uzbekiske ledaren för den statliga radion, Yunus Rajabi. Han kodifierade och fixade, valde till och valde bort element, utökade instrumenteringen, spelade in den på den statliga radion. Och resultatet blev problematiskt när somliga uzbekiska musiker slaviskt började följa hans anvisningar. Musiken blev inte längre levande. Risken är att när en tradition formaliseras på det sättet så blir den inte längre sann.
- Vad kan då göras för att hålla världens olika klassiska musiktraditioner livsdugliga?
- Oj, oj, oj. Det är en enorm fråga…
- Och den logiska att ställa till någon som gett ut en bok som beskriver risken för deras snara undergång väl?
- (djup suck) Det är svårt, mycket svårt. Svårt att säga något positivt, för det finns ingen uppenbar lösning…  Jag tror (djup, djup suck igen) ... Ibland förstås, kan regeringar bestämma något. I Japan regeringen på att varje skolbarn skulle lära sig spela ett traditionellt instrument. Problemet var bara att lärarna inte kunde något. Så det kom inte särskilt långt, men det här regeringsdekretet har iallafall gett traditionell musik i Japan mer liv. Går du till en gagaku-konsert (klassisk japansk hovmusik) i Tokyo så är det fullsatt idag. 
Det finns också många platser i världen där de lokala musiktraditionerna hålls vid liv, nästan uteslutande, av etnomusikologiska forskare. Det är en liten historisk ironi. Den lokala Ca Trú-musiken i Vietnam har få klubbscener i Hanoi där några få entusiaster spelar, men den stora drivkraften till att musiken hörs fortfarande är internationellt intresse från musikologer. 
Men det finns också andra saker. UNESCO, FN-organet, har det här systemet med att utse olika musiktraditioner till viktigt immateriellt världsarv. Och väldigt många av musiktraditionerna i min bok har av UNESCO deklarerats vara värdefullt immateriellt världsarv. Det har faktiskt någon sorts effekt. 
- Genom ekonomiskt stöd eller?
- Nej, den finns inga pengar men det ger i alla fall någon sorts status och jag är mycket nöjd med att många av de musiker jag älskar nu kallas ett värdefullt världsarv. Men i mer generella termer så ser jag faktiskt ingenting som kan göras av för att stoppa den här närmast ostoppbara flodvågen av kommersiell musik som utrotar allt i dess väg. 
- Det är inte bara en smula pessimistiskt?
- Nej jag vet. Jag är pessimist.
- Finns det ändå inte ett hopp i människor som du som åker runt på olika platser i hela världen, dokumenterar och spelar in musik för oss alla att upptäcka och lyssna till?
- Jovisst, varje student i etnomusik vill upptäcka någon tidigare oupptäckt tradition någonstans. Det finns ju också mängder med musiker och unga musikgrupper som arbetar med att ta fram gamla stilar igen. Till exempel unga grupper som idag letar fram gamla stenkakor för att återuppliva gammal musik igen. Finns gott om sånt i Nordafrika och definitivt också i Italien. Unga musiker som återupptäcker sitt musikaliska arv.
- Vad säger du om programmet till festivalen, Curious Classics, som du ska medverka på?
- Mycket bra. Ni har lyckats få tag i ett stort antal briljanta musiker som verkligen täcker in världens mångfald.  Första klass verkligen. Så. Nu har jag gett beröm.

Michael Church samtalade med Mikael Olsson Al Safandi och gör så även lördagen den 20 oktober kl 15-16:30 tillsammans Fairouz Nishanova under rubriken ”Classical traditions of the world” i Sal C.

Läs mer av Michael Church i ”The Other Classical Musics: Fifteen Great Traditions”, Boydell Press, 2015, ISBN 1843837269, 9781843837268

 

Theodore Levin – framstående, framåtsyftande forskare och optimist

Theodore "Ted" Levin är internationellt erkänd som en av viktigaste rösterna i världen när det kommer till etnomusikologi. Han har under mer än tre decennier samlat och spelat in musiker i Kirgizistan, Kazachstan, Tadjikistan, Uzbekistan och Kina. Det har resulterat i en omfattande CD och DVD-samling där nu Centralasiens rika musikskatt finns bevarad. Levin har haft en ledande ställning i flera internationella projekt som Soros-stiftelsens Open Society, Yo-Yo Mas Silk Road Project och nu senast The Aga Khan Music Initiative, alla initiativ syftande till att stärka den traditionella musikens utveckling i Centralasien och Kina. Levin har i sin forskning, sina böcker och sin undervisning och arbete alltid betonat kulturens och musikens roll i att stärka samhällskontrakt, öka förståelse och bidra till konfliktlösning.
Mikael Olsson Al Safandi talade med honom för Curious Classics räkning när han precis avslutat dagens arbete vid Dartmouth College i Hanover, New Hampshire, USA där Levin har en professur.
 
- Du höll en större föreläsning för en tid sen med rubriken “Varför musik är viktig” varför är den det?
- Hur långt svar vill du ha? Bara skrapet på ytan eller? Jag kan tala om det i timmar…
- Vi nöjer oss med ytskrapet. Den korta versionen tack.
- Hm, ja, musik betyder mycket för att den hjälper folk och samhällen att förstå vilka de är och att relatera till varandra på ett humant sätt.
- Så musik är viktig för konstruktionen av en gemenskap, för samhällskontraktet?
- Ja, absolut. Musik är en form av social överenskommelse som etablerar en estetisk dimension av gemenskaper för att binda samman individer genom delad smak. Det är musikens makt. Det finns mängder av gemenskaper, communities, som är sammansvetsade av olika trosföreställningar och politisk praktik, men en gemenskap som hålls samman genom musik där delar man en estetisk smak som kan antingen vara nedärvd, vidarebefordrad genom tradition eller utvecklas genom kreativ nyfikenhet och sökande. Det är det som är intressant med musik. Den är ständigt i rörelse, förändring. De musikaliska gemenskaper som finns i världen, de är gemenskaper utan några statiska gränser eller begränsningar, de kan reformeras, ändra form, tänkas om. De kan utvecklas och förändras och det är det som gör musik till ett så intressant fält.
- Hm..jag intervjuade nyligen Michael Church.
- Ja, jag känner till honom och hans arbete.
- Churchs perspektiv är ett mer pessimistiskt. Han talar om att traditionella klassiska traditioner är illa ute, hotade av kommersialism, digitalisering och global popindustri. Ser du också musikens globalisering som ett hot?
- Nej, jag ser den som en möjlighet. All musik är inte avsedd att leva för evigt. Jag tycker att det viktiga är att bevara och dokumentera vår musikaliska historia. Men musik finns till för att tjäna dem som lever nu. Och därefter blir musiken en del av mänsklighetens historia, av förståelsen för det förgångna. I den mån vi kan bevara och dokumentera så gör vi den tillgänglig för våra efterkommande att använda eller göra vad de vill med. Samtidigt återanvänds det förgångnas musik ständigt, approprieras, för att använda en populär term, som en resurs för ny, samtida kreativitet och det är som det ska vara. För det vore ju löjligt att tro att folk idag skulle gå runt och nynna på sånger av Maître Pérotin som skrev musik för Notre Dame-katedralen på 1100-talet. Vi känner till den musiken, jag älskar den, den lever därför på ett sätt idag, som en resurs, men vi har också utvecklats musikaliskt. Så återigen; det viktiga är att vi bevarar genom att dokumentera och håller kreativiteten levande inom de olika traditionerna.
- Då är utvecklingen mot musiktraditioners marginalisering och död alltså oproblematisk?
- Nej, faran med kommersialisering och globalisering av musiklivet är inte att de ska orsaka, vad etnomusikologen Alan Lomax kallade en ”cultural grey-out” (ung. kulturell utslätning) utan att den globala musikindustrin gör att talanger tappar motivationen att utveckla sin kreativitet inom traditionella genrer på grund av marknadskrafternas dominans som bara vill satsa på en viss typ av artister. Och då inte nödvändigtvis tack vare deras talang. Du vet, det här, industrin, pengarna, förstör i viss mån den fria marknaden för kultur och musik. Ungefär som det som hänt med politiken i mitt hemland USA, där vi nu har nya lagar som tagit bort taket för hur mycket pengar rika kan ge till kandidater. Följden blir att vi har egentligen inte ett sant demokratiskt system längre, vi har fått ett system där makten går till den som  har de rikastes stöd. Det är alltså inte globaliseringen i sig som är faran utan storbolags kolonisering av det internationella musiklivet. De sätter många gånger stora marknadsföringsresurser i rörelse för masspridning av musikprodukter som ur konstnärlig synpunkt är extremt…banala.
- Bara så att jag förstår vad du säger; är faran alltså att unga flickor i Iran tex ger upp tanken på att sjunga traditionellt som de fantastiska systrarna Vahdat, som vi kan höra på festivalen här, utan istället försöker efterlikna tex Rihanna?
- Precis så. Det är faran. Det är inte globaliseringen som sådan. Jag menar, det faktum att ni nu har möjlighet att ta de här fantastiska artisterna till Sverige och Curious Classics-festivalen, är ett resultat av globaliseringen. Ni skulle inte känna till dem utan den.
 - Ett begrepp som  återkommer i den utbildning du  bedriver är ”musikalisk kosmopolitanism”. Vad är det och varför tycker du det är så viktigt med att låta musiker från olika traditioner mötas och utveckla nytt?
- Det är viktigt för jag tror att genom att uppleva den andre blir man mer trygg i sin egen identitet. Och det bygger en slags kulturell empati. Det finns en slags ren skönhet i musikalisk mångfald, precis som i biologisk eller språklig mångfald. För att se människors olika former av kreativitet uttryckt som ljud, det är berikande och att det gör ett viktigt ETISKT bidrag till 2000-talets människor. Man lyssnar och lär sig respektera andra kulturer och hjälper en att förstå också sin egen plats i denna enorma väv av mänsklighet.
- Du har ju tagit initiativ till många såna här ”traditions- och kulturöverskridande” musikaliska möten. Är det något särskilt av dem du vill nämna?
 - Vi ordnar den här typen av möten hela tiden inom ramen för Aga Khan-initiativet, men också tidigare inom Sidenvägs-projektet och på Dartmouth. Vi försöker använda musikskapande möten över kulturgränser som ett sätt att bygga tillit och ny former av konstnärligt tänkande.
- Igår visade jag en 6 år gammal film för mina studenter. En dokumentation av ett experiment där vi fick till ett möte mellan Wu Man, berömd kinesisk musiker som spelar pipa (kinesisk luta), och uiguriska musiker från Xinjiang-provinsen i Kina. Uigurerna (sk öst-turkar som länge bedrivit kamp för autonomi) är ett mycket hett politiskt problem i Kina, så vårt mål vart söka en modell, ett exempel på hur man ändå kan söka en gemensam grund, en konstnärlig bro mellan kulturer under konflikt… Så när jag ser filmen nu igen, så många år efteråt, så fann jag det än en gång inspirerande att se vad vi faktiskt kan uppnå med ett enda möte, bara en droppe i hinken; en kinesisk stor musiker möter uigurer, de lär sig en del musik tillsammans, de uppträder, turnerar och det sätter verkligen avtryck, inte bara musikaliskt, utan också socialt och politiskt.
 - Andra exempel?
- Jag har arbetat med många olika genrer, inte bara klassiska traditioner. 1987 var jag samproducent av historiens första amerikanska rock´n roll-turné i dåvarande Sovjetunionen. Det var med Billy Joel. Det var efter en tid då kulturutbytet mellan Sovjet och USA var helt lagt på is till följd av Sovjets inmarsch i Afghanistan 1979. Folk på båda sidor, vanliga medborgare alltså, var desperata efter någon form av mellanmänsklig kontakt. Så medborgerliga diplomatiinitiativ startades och vi tog Billy Joel till Sovjet. Vi gjorde stora stadionspelningar och jag, som egentligen inte hade något intresse av rockn´roll såg ändå kraften i att ta amerikansk rock till Sovjet. Det startade någonting, det hade effekt och allt arbete som folk i de medborgerliga initiativen gjorde bidrog verkligen till att förändra historien, och avsluta kalla kriget.
- Nu är vi olyckligtvis på väg in i ett nytt kallt krig, så vi behöver nya såna här medborgerliga kulturmötesinitiativ. Konsten spelade en viktig roll då och jag hoppas den kan spela en roll för konfliktlösning idag.
- Det fanns då, och nu, makthavare som talar om musik, film, mode, framförallt populärkultur som ”soft power”, framförallt från USA:s sida, som framgångsrikt maktmedel. Det är inte genom diplomati eller väpnad makt ni vinner inflytande utan det är tack vare musik, mat, mode och film som USA så småningom kommer att styra världen helt…
- Ja, ja, så är det helt säkert. USA har varit långt mer framgångsrikt globalt med sin ”soft power” än med sina militära interventioner, jag behöver inte utveckla det ytterligare. Du vet vad jag talar om. Så det amerikanska exemplet med ”soft power” är en slags modell för hur olika civilisationer har utövar makt genom kultur. Det är mycket mer potent och långlivat än militära kampanjer.
- Vi talade om din, er, kosmopolitiska ambition med musikmöten tidigare. I kontrast talas det idag väldigt ofta, på många håll i världen, istället om vakthållandet av den nationella kulturen och musiken. Inte minst här i Europa där många ledande politiker inte vågar ta ord som mångkultur i sin mun längre. Kan fasthållandet vid nationella musiktraditioner tex också vara problematiskt?
- Ja, absolut. VI har gott om exempel i världen nu på hur musiken ”beväpnas”. Det kan få mycket allvarliga följder. Vi hade ett fall för en tid sedan med en kompositör från Rwanda (Simon Bikindi, grundare av den populära Irindiro-baletten) som åtalades för folkmord vid Internationella brottmålstribunalen för Rwanda. Han komponerade uppviglande sånger som inspirerade till massakrer på hutuer. I kriget i Bosnien fanns flera musiker som komponerade och framförde musikaliska motsvarigheter till brott mot mänskligheten.
- Och, som du säger, hörs i Europa mycket tal om ”renhetskrav” eller ”det här är bara vår kultur, vårt land”. Jag ser det som en plikt att bekämpa detta på musikens område. Där jag arbetar, i Centralasien och Kina, finns dessa spänningar i mängd. Mellan tex regeringstrogna organisationer som använder musik som ett emblem för nationalkänsla, och det är ju ok att hävda nationell identitet, men inte på sätt där andra gruppers, minoriteters musik, motarbetas eller krossas.
 - Därför är det viktigt HUR den här typen av diskussioner förs när beslutsfattare formulerar kulturpolitik, var satsningar ekonomiskt sker, hur stödformer ser ut, vilken kultur som premieras och hur motiveringarna ser ut…
- Sen blir ju även kulturpolitik ett slagfält. UNESCO:s initiativ med ”intangible heritage” (immateriella världsarvet) har ju politiserats. Stater som tex Kina gör propagandanummer av att marknadsföra sig internationellt som ett multikulturellt samhälle som främjar nationella minoriteter som tex uigurers, tibetaners, kirgizers och mongolers traditionella musikutövande, men det döljer fortfarande ett förtryck.
 - Du har ju själv en bakgrund som utövande musiker, spelar du fortfarande?
 - Hm, ja…(suck) det här är väl en av sorgerna med att vara professor i musikologi, mitt eget musikskapande kommer alltid i sista hand. För jag ägnar min tid åt att hjälpa andra människor i deras musikaliska och/eller akademiska karriärer, deras projekt. Det finns ju bra mycket bättre musiker i världen än mig. Men jag älskar att skapa musik och försöker alltid hitta nån liten stund att göra det, men jag lyckas inte med det ofta…
 - Vilken typ av musik blir det då när du finner en stund att spela?
 - Jag började som klassisk pianist när jag fyra år gammal, och nu arbetar jag med att försöka lära mig JS Bachs Goldbergvariationer. Han förblir nog min favoritkompositör. Modell för det bästa som musik kan vara i världen.
 - Jag har läste också något om att du och Aga Khan-initiativet nu också är på jakt efter de bästa traditionella musikerna i världen – vad handlar det om?
- Hans höghet Aga Khan meddelade för någon månad sedan instiftandet av ”The Aga Khan Music Awards”. Det blir en helt ny plattform för oss. Prispengarna blir 500 000 dollar för att uppmärksamma och stödja exceptionell kreativitet, lovande företagsamhet vad gäller musikproduktion, skapande, utbildande, bevarande och revitaliserande av musik i samhällen överallt i världen där muslimer har en närvaro, dvs i stort sett överallt.
- Så det blir ett globalt musikpris, men ändå vinklat på de olika musiktraditionerna med ursprung i muslimsk kultur?
- Ja, första prisutdelningen kommer att ske i Lissabon, Portugal i mars 2019. Och de här priserna blir för oss, inom Aga Khans Musik-initiativ, ett sätt att expandera och öka kraften i vår påverkan. Vi har redan tidigt kunnat stödja stipendiater som gör mycket bra jobb i Kirgizistan, Kazachstan, Tadzjikistan, Mali, Egypten, Pakistan och Afghanistan. Nu jagar vi, tack vare det nya priset, talanger på många fler ställen. Vår tanke är inte att bara ge till de redan väl etablerade utan att erbjuda karriärmöjligheter till unga, nya förmågor och organisationer.
 - Det är en bättre variant av Polarpriset alltså?
- Ha, ha…ja, hm…Polarpriset är verkligen fantastiskt…också. Men det här är nog något väldigt annorlunda.
 - Någon kommentar till programmet för Curious Classics-festivalen där du ju själv kommer att medverka?
- Festivaler, som den här, är oerhört viktiga. Jag tror de kan han en stor påverkan; musikaliskt, men också socialt och politiskt. Festivalen blir i bästa fall en arena där man kan upptäcka vad utbyte kan ge vad gäller ömsesidig förståelse och inlevelse över kulturgränser.

Michael Church
Michael Church
Theodore Levin
Theodore Levin