”..det är förnedring man vill åt. Inte mördande. Hade mördande varit målet skulle många fler av oss redan varit begravna… Det är en utstuderad form av förnedring. Den har sitt syfte. När man fått oss att krympa av rädslan då kommer vi acceptera alla politiska lösningar. Och inte bara lösningar, vi kommer att acceptera allt.” Så skriver Jasenko Selimovic, teaterchefen och EU-parlamentarikern som nu också blivit författare till vittnesskildringen ”Sarajevo - Minnen från en belägring”.

Belägringen av staden Sarajevo blev bosnienserbernas, den då jugoslaviska arméns och Serbiens svar på en folkomröstning där Bosnien-Hercegovinas befolkning önskade självständighet. Ettusen fyrahundratjugofem dagar, i nästan 4 år, terroriseras befolkningen av artillerield och urskillningslöst prickskytte. Jasenko Selimovic var en av de Sarajevobor som sprang, hukade och sökte skydd. 28 år senare skriver han ned sina upplevelser.

Det är en bok om mänsklig övertro på förnuft och kunskap, om förnekelse inför akut fara, om grymheter man inte tror är möjliga. Och om att under bilan tvingas se egenskaper hos sig själv man inte velat se. Och slutligen om att vägra grubbla kring det om man inte absolut måste.

Selimovic var då det värsta hände övertygad om att han så fort det gavs möjlighet skulle vittna, skapa något för att påminna om övergreppen. Men hopplösheten över att världen visste men inte agerade, över att en berättelse ändå inte helar det som hänt, tog över.

Ändå bar han på idéen om ett vittnesmål i konstnärlig form i tjugo år. Det som tände det raseri som till slut blev energi till skrivandet av en bok var en annan författares upphöjelse; Peter Handkes Nobelpris. Boken blev en moralisk plikt. Handkes texter sådde misstro mot dem som drabbats. Offren fråntogs sin historia, sina erfarenheter, säger Selimovic. Om det och om sin bok samtalar han här med journalisten och skribenten Mikael Olsson Al Safandi.
 
Språk: Svenska
Uppsala Konsert och Kongress lördag 13 mars kl 19.00